Lackade naglar and no place to go

Det är fredag. Fredagen som försvann.
Men jag har köpt nya koppar, städat i köket, kasserat överåriga spritslattar, städat, bakat, druckit kaffe ur mina nya koppar och nu målar jag naglarna till VH1 feelgood friday.
De spelade Yaz-the only way is up, en låt som man bara kan gilla om man inte sett videon. Tjejen som sjunger ser så otroligt påfrestande ut, överdrivet käck och överdrivet stylad. Visst mycket kan väl skyllas på tidsåldern. Men tidsåldern kan inte ursäkta hennes sektstirriga ögon.

Nu spelar de Michael Bublé. Han hade varit så mycket bättre utan accangen. Vilket endast skulle göra honom tolerabel.

Önskar att lacket kunde torka fortare så jag kan öppna mitt vin.

min kropp är mitt tempel, min religion min att ljuga om.

Ibland önskar jag att jag ska få livmoderhalscancer, men inte så allvarlig att jag ska komma att behöva gå igenom strålbehandling. Bara en nätt liten tumör som gör att jag måste operera bort min livmoder.
Så när folk frågar mig om jag inte "ska ha barn" kan jag säga att det är lite svårt eftersom jag har haft cancer och inte har kvar min livmoder. Bara för att få se deras ansiktsuttryck, skapa en obehaglig stämning. Se dem bli röda i ansiktet och kanske haspla ur sig en ursäkt.
För se där! Det är faktiskt inte en harmlös fråga som i stil med att fråga om jag vill resa till Australien.Det kan finnas massor av anledningar till barnlöshet/barnfrihet. Sjukdomar, missfall, infertitlitet och, min personliga favorit, för att man inte är lagd åt det hållet. Och om ni som frågar prompt måste veta ytligt bekantas rätt så privata framtidsplaner rekommenderar jag att ni tänker på hur ni formulerar er fråga. Dessutom är barn inte något man bara "skaffar". Man skaffar kanin.
Nu vill jag ju bara inte ha barn för att jag inte vill.
Men jag vill ha en hund. Sedan. När jag är mogen nog att ta hand om en. Så när jag är ca 35-40 år.

Det räcker gott och väl med att vara faster.

Min barndom sett genom en bag in box.

När jag var barn och mina föräldrar fortfarande var gifta spenderade jag mina somrar i allra södraste Danmark. Allra längst ut på Falster med en 3.5 mil lång sandstrand till vårat förfogande. Och vi bilade dit. Min pappa ensam vid ratten på natten genom ett sovande Sverige. Ett ständigt ödsligt Småland. Man ville ju alltid se Trollet där i Småland men oftast sov man. Om man inte var min syster som inte sov, hon "blundade bara". Ensamma på vägen med min pappas blandband. Eric Carmen, Cars, Bruce Springsteen, Rod Stewart, Bryan Ferry. Om man jämför det med något som finns (fanns) just nu så var det som att åka bil med den förträffliga klubben "Natten" som soundtrack.
Man vaknade ömsom till "Drive", ömsom till "Hungry Eyes" och stannade för att sömndrucket äta en macka på Skogaholmslimpa och kokt medvurst med dr Alban borgen som backdrop. Luketn av bensin på en självbetjäningsmack.
Jag är tacksam för hur mina föräldrar genom övertid, extrajobb och svartjobb kunde ge mig mina barndommars somrar. Solen och den bländvita sanden i Gedesby Falster. Gedesby guf glassen som vi fick från kiosken den allra sista kvällen, 3 kulor glass en mumsmums, fluff, grädde och strössel allt är fint när man tänker på det. men när jag hör Eric Carmen-"Hungry Eyes" behöver jag inte ens tänka. Inom 1 sekund skickas jag tillbaka till mittenplatsen i baksäten med min brors gamla överkast svept runt om mig, min syster bredvid mig och Sverige bakom mig.

the last beat of my heart

Jag är ju tjej (eller kvinna som det står i mitt pass) och gift och heterosexuell och 173 cm lång vilket är den genomsnittliga längden för en svensk. Alltså väldigt normal. Så varför känner jag mig så malpacé när man talar om romantik och kärlek?

Jag såg delar av ett program om bröllop när jag tränade igår. Det var en finskt par som gifte sig. En "rock" kille med svart hår och piercing i läppen och kompisar med fräcka spretiga frisyrer. Sådana där människor som tycker att de är så otroligt annorlunda. Och så gifte sig grabben (som inte alls var annorlunda) med en Plain Jane i en kyrka med kostym och alla traditionella tillbehör samt det otraditionella utomäktenskapliga barnet. Jävla posör tänkte jag först. Sedan tänkte jag att det hade ju varit ändlöst mycket värre om de hade kört på ett otraditionellt bröllop som tog hänsyn till deras (hans) intressen. Hela bröllopsprocessen känns ju bara väldigt ofräsch tråkig och stel. Och vad fan är dealen med alla dessa fula bröllopsklänningar? Bara det är ett kapitel för sig.
Jag har nog bara inte förstått själva grejen med att "ställa sig upp inför släkt och vänner och deklarera sin kärlek för varandra" för helt ärligt har väl ingen med det att göra.

Trots allt detta är jag gift och en hopplös romantiker, men det ena har ju inte med det andra att göra. Förutom att bägge är bäst på TV i en Hollywood produktion.

Och den bästa balladen (i dag) är  Siouxsie and the Banshees-"the Last Beat of my Heart". Storslaget och tillbakahållet på samma gång. Inga Whitney utsvävningar. Bara rakt med en lätt skörhet. Och de hotfullt olycksbådande trummorna i introt!

This is for when

Ska jag försöka få igång den här sidan igen, när 140 tecken inte räcker.
När jag inte vill spamma med 20 tweets på raken om hur fantastiskt banal Love and Rockets-"So Alive" är. Om någon vill veta hur fantastiskt banal "So alive" är?
Inte lika banal som Marvin Gayes-"Sexual Healing". Hur ingen annan än jag hånar den låten är för mig fullkomligt obegripligt. Att någon med engelska som modersmål kan komma undan med rader som "I'm hot just like an oven, I need som luvin" är ett rent konststycke. Då känns Love and Rockets "your legs are strong and your so so long / and you dont come fron this town"som Dylan. Förutsatt att man gillar Dylan.Det gör inte jag. Dylan har gjort reklam för Victorias Secrets och det är om inte banalt åtminstone en rejäl sell out.

Den tillhörande videon också är lika underbart banal och bokstavlig. Som en stilistisk Robert Palmer video (då tänker jag förstås på "Simply Irresistable och "Addicted to Love"). Den innehåller mer ben än ZZ Tops "Legs" och "Rough Boy" tillsammans
Det är strumpbeklädda ben i svarta pumps, skinnhandskar som smeker ett mickstativ, ben, stjärnor, ben och spretigt hår. Och mera ben. Filmat i svartvitt med ett stänk av Instagram filtret "Walden". Självklart är det helt fantastiskt. Less is more! Även om jag oftast är en more is more förespråkare:

I väntan på att jag får ändan ur och gör en podcast (kommer nog inte hända) ska jag nog ge den här bloggen en chans till. En gång i veckan. Lika frekvent som en podcast typ.

det här är inte en bokrecension, det handlar om mig

Jag är mitt inne i "Catching Fire" del 2 i the Hunger Games trilogin, den bästa och sämsta bok jag någonsin läst. Den påverkar min vardag. När jag jobbar kommer jag på mig själv med att oroa mig för karaktärerna, jag storgråter i snitt var 40:e sida vilket inte är så bekvämt då jag mest läser på tuben. Ibland kan man mest beskriva min relation till trilogin som den Joey i Vänner har till "the Shining". Det är otroligt frestande att lägga in boken i frysen ett tag.
Jag vill inte veta hur allt kommer att sluta, det kan inte gå bra och jag kan inte sluta tänka på hur det ska gå. Jag vill aldrig lägga ifrån mig böckerna. Hade det varit filmer hade jag tryckt på "mute" för att på något sätt lindra det.

Och det finns ju en film. Jag läste om filmen innan jag började läsa böckerna och tyckte att det lät så jävla coolt! Kids som mördar varandra till höger och vänster, en kvinnlig karaktär som klarar sig själv och inte väntar på någon glittrig jävla vampyr. (Glittriga vampyrer, vad i helvete!?).
Om jag mår så här dåligt av att läsa något kommer jag garanterat må ännu sämre av att få rörliga bilder till det. Och om den skulle göra mig besviken, rasera den värld jag byggt upp?
Som när jag gick att se det som lögnaktigt kallades för "Bram Stokers Dracula". Så fan heller! Det var ju F.F Coppolas Dracual. Min favoritbok besudlad av träbocken Keanu Reeves.
Innan jag började med Hunger Games var det just Dracula den bok jag gråtit mest till (Jane Eyre på 2:a plats). Jag läser om den boken 1 gång per år och har så gjort sedan 2004 och varje gång Quincey Morris dör gråter jag som ett litet barn.

Rent generellt så kan man nog säga att jag har lätt för att bli väldigt engagerad. I musik, i frågesport, i TV-serier och då förstås också böcker.
Så vad kommer hända när jag är klar med den här trilogin? Kommer det kännas som ett förhållande som tagit slut? Det kommer med all säkerhet att kännas otroligt tomt och ensamt. Sorgligt. Och jag kommer nog inte klara av att läsa om den. Jag är på tok för blödig för det. Ge mig 1 år eller 2 kanske. Vi kan kanske göra slut och fortsätta som vänner.

the flyest motherfucker in the room.

Dödsryckningar på den här bloggen. Dödsryckningar i lika hög klass som "shoot me" scenen ur Full Metal Jacket. Men liket rör på sig.
Då kan jag berätta om min ständigt aktuella åldersnoja. Jag börjar inse att jag inte är någon ungdom längre något som SJ och alla andra resebolag håller med om. Folk i min omgivning skaffar barn och gifter sig och om de blir äldre måste det ju innebära att det också gäller mig. Jag och Olle firade ju vår 10-års dag här i janurai och då måste jag ju rent logiskt vara 10 år äldre än när jag träffade honom första gången. 26 going on 27. Härom veckan behövde jag inte ens visa leg på Systemet. Ännu ett slag rätt in i buken.
Jag vill ju inte ha barn, inte alls, om man frågar mig. Om man frågar folk i min omgivning så kommer jag visst att ändra mig. Intressant att folk som inte ens vet när jag fyller år vet hur jag känner inför att skaffa familj. Konstigt det där.

Men mitt bland alla dessa åldersrelaterade örfilar finns det guldkorn. Som igår när jag av någon högst oplanerad anledning hamnade på Under Bron. När vakten yttrade de gyllene orden "Och hur gammal är damen" kunde jag inte göra annat än förtjust utbrista "herregud tack, jag är 26!".
Att resten av kvällen sedan mest kan beskrivas som brunsvart slaskvatten känns ytters irrelevant.
Om jag nu bara kan få en kväll fylld med dans, disco och hiphop-refränger så kommer jag verkligen vara "16 forever"